Vår verksamhet

Limhamn har en intressant företags- och industrihistoria från kalk, cement och fiske till dagens högteknologiska företag.

Den som betytt mest för Limhamns företagsutveckling anses vara R F Berg som står staty i korsningen Linnégatan/Strandgatan. Han verkade runt förra sekelskiftet och hade ett finger med i spelet i mycket av vad som hände på Limhamn.

1886 invigdes ett av Europas största kalkbrott i Limhamn och ett par år senare även Limhamns stora cementfabrik. Brytningen av kalk pågick ända fram till våra dagar, 1993. Namnet Limhamn kommer från ordet lim som är ett gammalt namn på kalk. Alltså betyder det en hamn där kalk skeppas ut från.

Limhamns Företagshistoria är också den om de sega fiskegummorna som på 1800-talet med skottkärror drog nattfångsten hela vägen in till Malmö för att sedan gå runt och sälja på gårdarna. Även om den stora fiskeepoken är över sedan länge har närheten till havet och naturen satt sin prägel på Limhamn.

Kalken har troligen varit förknippad med Limhamn ända sedan medeltiden och ordet ”Lim” är just ett gammalt namn för kalk. Kalken var en viktig beståndsdel i murbruk och stora kvantiteter skeppades över till de starkt expanderande danska städerna på 1400- och 1500-talen. Kalken i danska Skåne var av mycket hög kvalitet och användes bland annat till slott, murar och befästningsverk. Även nödvändig sand och grus hämtades från trakten.

Det var emellertid nödvändigt att bränna den brutna kalken innan den kunde användas som ingrediens i murbruk. 1623 togs den första industriellt organiserade kalkugnen i Limhamn i drift av tre holländare. Dessutom fick de ensamrätt på både kalkbrytning, kalkbränning inom 10 mils radie och på kalkexport.

Det lukrativa kalkbruket övergick sedermera i dansk privat ägo fram till dess att Skåne bytte nationstillhörighet 1658. Den svenske kungen ville då ha kalkbruket i kronans ägo och Limhamns Kalkbruk blev vid nationsbytet centralplats för en av de danska resningarna mot svenskarna det året. Slutligen raserades hela kalkbruket vid Skånska kriget 1676-79.

Kalken i svenska händer

Åren efter 1658 blev oroliga för Limhamns Kalkbruk och det var inte förrän 1728 som en mer stabil industriell verksamhet kunde upprätthållas. Det var Frantz Suell d ä som med nybyggnation och importerat engelskt kol som bränsle fick igång verksamheten. Kalkbruket ärvdes vidare i släkten och i slutet av 1700-talet tog Frans Suell över Limhamns Kalkbruk och Lomma Tegelbruk. Den store industrimannen i Malmö Frans Suell startade ett flertal industrier i Malmö och lät även bygga en ordentlig hamn i Malmö.

1817 övergick Limhamns Kalkbruk till släkten Kockum och på 1850-talet fick den ensamma kalkugnen från 1728 sällskap med fyra nya kalkugnar. Spritt runt om i Limhamn fanns då ett femtiotal kalkstensbrott och 1866-70 började man bryta kalk i det stora Annetorpsbrottet, det som idag är det stora kalkbrottet. Små smalspåriga järnvägar anlades och kalken lastades i hästdragna vagnar för transport till bryggorna vid Sibbarp. Vid den här tiden startade också cementtillverkning i Lomma med lera från Lomma Tegelbruk.

Året var 1870. 600 personer var mantalsskriva i Hyllie by. På Strandmarken och på Kalkbruket var siffran 700. Bebyggelsen var koncentrerat till området runt Kalkbruket och sträckte sig i söder till nuvarande Tegnérgatan och i öster till nuvarande Järnvägsgatan. Havet sträckte sig fram till nuvarande Strandvägen och mellan Kalkbruket i norr och Kalkbrottet i söder sträckte sig huvudstråket kantat med affärer.

Kalkvagnar 1929
Källa: Limhamns Museum

Det året öppnades järnvägen mellan Kalkbrottet och Kalkbruket och delade därmed det lilla samhället i två delar. Väster om järnvägen bodde fiskarna och på östra sidan fabriksarbetarna.

Skånska Cementaktiebolaget bildades 1871, efter att prover visat att lera från Lomma och kalk från Limhamn kunde brännas till den eftertraktade Portland-cementen lika bra som med kalk från Gotland. Bolaget köpte Lomma Tegelbruk och Limhamns Kalkbruk, och frågan uppstod var fabriken egentligen skulle placeras. Eftersom kalk var billigare att transportera än lera, placerades fabriken i Lomma.

Snart kom man underfund med att alla verksamhetsområden i Skånska Cementaktiebolaget kunde täckas av de olika styrelseledamöterna utom just en viktig post – den marknadsinriktat affärsmässiga. Man utlyste tjänsten och valet föll på en 26-årig vinfabriksdisponent från Stockholm – Rudolf Fredrik Berg. Året efter blev han disponent och VD för Skånska Cementaktiebolaget.

R F Berg kallades ”Limhamnskungen” för sitt inflytande över nästan allt som hände i Limhamn från 1870-talet till sin död 1907. Han startade otaliga nya företag och organisationer, en del som idag existerar som stora koncerner som Skånska Cementgjuteriet (Skanska) och Sydkraft, och stora organisationer som Malmö Stadsbibliotek och Malmö Missionsförsamling. Som politiker i stadsfullmäktige tog han initiativ till byggandet av Frihamnen och ångfärjeförbindelsen Malmö-Köpenhamn.

R F Berg var på många områden före sin tid. Han var inte rädd för att pröva nya idéer, hade en utmärkt organisationsförmåga och ett välutvecklat affärssinne. Företagets utveckling och expansion var av största vikt för honom och han satsade utan omsvep på ständiga förbättringar. Han hade ett personligt förhållningssätt till den enskilde arbetaren och engagerade sig stort för att skapa en nöjd och stabil arbetarstam. Han inrättade sparbanker, liv-, kapital- och olycksfallsförsäkringar och fri läkarvård. Han lyssnade och hjälpte.

R F Berg ville genom samverkan och ömsesidigt förtroende förbättra samhället i en humanitär riktning, med rättfärdighet och frihet. En staty av honom finns att beskåda vid Strandgatan.

R F Berg-statyn vid Strandgatan i Limhamn.

1880 påbörjades arbetet med att bygga en ordentlig fiskehamn för fiskarna som tidigare rott ut med flatbottnade båtar och som efter fisket seglats rakt upp på Limhamns strandängar eller förtöjts vid stenbryggor. 1887 stod fiskehamnen klar och fisket koncentrerades då dit. Mest fångades den livsviktiga sillen, men det fiskades även efter ål, räkor, torsk, horngädda och flundra.

Sillaprångare med sillabören. Lilla Helelena med syster 1930.
Källa: Limhamns Museum

Fångsten lastades över i skottkärror eller sillabörar och kvinnorna, kallade ”sillaprångare”, tog över försäljningen som skedde i närbelägna Malmö. De fyllda kärrorna vägde ofta över 100 kg och rullades av kvinnorna halvmilen till Malmö på dåliga vägar. Väl inne i Malmö såldes sedan fisken på Fisktorget, Drottningtorget eller runt om på gårdarna. Just på Fisktorget vid Södervärn står en sillaprångare med sin sillabör staty.

1889 invigdes järnvägen Limhamn-Malmö och kvinnorna med sina tunga börar kunde nu åka tåg till Malmö. Järnvägssträckan kallades också snart i folkmun för ”Sillabanan”.

De sista Sillaprångarna upphörde med sin verksamhet i början av 1960-talet.

Både fisket och kalkbrottsproduktionen för leverans till fabriken i Lomma ökade under 1880-talet och behovet att anlägga en riktig hamn blev akut. Man hade börjat använda dynamit i kalkbrottet och man var nu nere på över hundra meters djup. Det gick inte att frakta kalk på skottkärror längre, utan man installerade ett ångdrivet uppfordringsverk med kugghjul och vagnar på wires. Järnvägen mellan kalkbrottet och hamnen rullade igång 1884 efter mycket diskussioner om den skulle trafikeras med ånglok istället för hästar. Oron för att köra ett lokomotiv med 35 fullastade vagnar i nedförsbacke i tättbebyggt område var stor och man krävde att en person alltid skulle springa framför tåget viftandes med en grön flagga.

När hamnen blev klar 1887 och beslutade man samtidigt att bygga en stor Cementfabrik i anslutning till hamnen och järnvägen till Malmö, ”Sillabanan”, öppnades för trafik 1889. Den korta järnvägssträckan, 4 km lång, blev snart en succé. Förutom godstrafiken och arbetsresorna för sillaprångarna, ökade nöjesresorna till sommarvillor och kallbadhuset. Även här var R F Berg aktiv och erbjöd vad som idag skulle kallas kombiresor med tåg och hästspårvagn för ”turisterna” från Malmö. Järnvägen innebar också början på arbetspendlingen mellan Limhamn och Malmö och järnvägssträckan blev snabbt Sveriges lönsammaste per bankilometer.

1890 stod så cementfabriken i Limhamn klar och började konkurrera med nybyggda cementfabriker på Gotland och Öland. Produktionen vid sekelskiftet var för cementfabrikerna i Limhamn 315.000 fat/år och Lomma 170.000 fat/år. Gång på gång moderniserades fabrikerna och 1908 flyttades hela produktionen över till Limhamn, sedan man lagt ned Lommafabriken. Med fyra nya ugnar nådde Limhamsfabriken en toppkapacitet på 7.000.000 fat /år 1970. Cementtillverkningen upphörde 1978 och kalk slutade brytas i kalkbrottet 1994.

En kalkschaktugn i Limhamn 1916.
Källa: Limhamns Museum

Skånska cementgjuteriet

År 1887 bildades Skånska Cementgjuteriet av R F Berg och tre år senare byggdes Gipsdielenfabriken, eller Viktoriafabriken, där man tillverkade ornament och bildhuggeriarbeten av gips och cement till enskilda och offentliga byggnader. Snart kom byggnadsentreprenader att bli bolagets viktigaste uppgift och man byggde kajer, anlade vägar och kloaker och uppförde kraftverk, dammar, flygfält, motorvägar och broar. Bolaget döptes 1984 om till Skanska.

Repslagare Andersson

1880 flyttade repslagarmästare Andersson ner till Södra Hamnen där han fram till 1935 bedrev sin repslageriverksamhet. Han framställde säckaband till Cementgjuteriet, närdingsteller till fiskarna och omslagsgarn till handlarna från sitt svänghjulsförsedda lilla skjul. Anderssons repslagarbana sträckte sig från platsen för nuvarande Lundströms mekaniska verkstad ända ut på piren.

Svenska Bindgarnsfabriken

På andra sidan gatan byggdes på 1890-talet Svenska Bindgarnsfabriken för att husera familjen Bohms expanderande tågvirkesverksamhet som varit igång ett par decennier. Hampa, sical och gjute importerades och bereddes till bindgarn.

På väg att leverera bindgarn.
Källa: Limhamns Museum 

Man tillverkade trossar till både bogserbåtar och oceanångare och en stor del av bindgarnet gick även till jordbruket. Med plastens intåg började man 1948 med tillverka tvättlinor av plastöverdraget sical. Tvättlinor blev en stor framgång med export till Nordamerika.

På 1960-talet avyttrades den ursprungliga verksamheten med bindgarn och tågvirke och företaget inriktades helt på tillverkning av plastprofiler till företrädesvis byggnads- och byggmaterialindustrierna. Dörrkarmar, fasadpanel och trösklar var några produkter. Sedan 1990 är bolagsnamnet Primo Sverige AB och ingår i den danska Interprimokoncernen.

Skånska Oljeslageriet

1905 anlades vid Viktoriafabriken ett oljeslageri för tillverkning av bl a linolja som var huvudingrediens i linoljefärg och den tidens fernissor. Linolja användes även till impregnering av bl a oljekläder. Efter en eldsvåda 1912 byggdes fabriken upp igen. Tre år senare, när Limhamn inkorporerades med Malmö, blev Oljeslageriet lagerlokal och fabriken försvann sedermera i takt med att nya material började användas. Lokalen tillhör idag Wayne Europe.

Limhamns Aduceringsverk

Bekvämlighetsinrättning av aducerat gods producerat av Limhamns Aduceringsverk.
Källa: Limhamns Museum.
Foto: Kerstin Jungkunz

Företaget var ett av de större gjuterierna i Skandinavien och sysselsatte ca 225 arbetare. Startat som AB Sydsvenska Gjuteriet år 1900 som ett gråjärnsgjuteri och mekanisk verkstad tillfogades 1906 även tillverkning av aducerat gjutgods. Detta aducerade gjutgods blev sedermera huvudinriktningen och företaget bytte namn 1915 till AB Limhamns Aduceringsverk.

1968 var gjuteriavdelningen historia och AB Fleron samlade istället flera av sina mekaniska företag till Aduceringsfabriken i Limhamn som då omfattade 12.000 kvadratmeter. Idag kan vi se skylten ”Limhamns industriby” vid platsen för den gamla porten till Aduceringsverket.

Malmö Glasbruk

Glasbruket i Limhamn startade år 1900 med en kort produktionsperiod i början av seklet som en del av engelska Mellins Food Glass Works Ltd. Efter en period i Skånska Cements ägo startade så Malmö Glasbruk dess verksamhet 1916. Glastillverkningen kom dock att ske mycket sporadiskt och glasbruket lades slutligen ned 1935 då lokalerna övertogs av Rosengrens Gjuteri.

Rosengrens Gjuteri

Gjutmästaren på Skånska Cement J N Rosengren startade sitt metallgjuteri 1909 på Järnvägsgatan. Sonen Gunnar som studerat konstgjuteri i Tyskland rönte efter hemkomsten uppmärksamhet med sina figurer. Firman blomstrade och 1935 köptes Malmö Glasbruks gamla lokaler. Större delen av produktionen var till industrin men det som uppmärksammades var konstverken. Runt om i Sverige står nu konstverk från Rosengrens. Några exempel är Thalia på Malmö Stadsteater, R F Berg-statyn i Limhamn, Utvandrarna i Karlstad och Brunnen på Stortorget i Malmö.

1977 lades emellertid företaget ner på grund av en allmänt minskad orderingång till alla gjuterier. Idag driver sonsonen Sören en mindre gjuterifirma på Magasinsgatan under namnet Rosengrens Metallgjuteri.

Malmö Snickerifabrik

Ritare på snickerifabriken 1896.

Grundad 1889 på Cementfabrikens område tillverkade de 90 anställda arbetarna allt som hörde byggbranschen till, bl a dörrar och fönster. Drabbad av två stora eldsvådor 1896 och 1911 kom fabriken att byggas upp igen och koncentrerade tillverkningen till ekparkett. De stora trädstammarna sågades till plankor och plankorna i sin tur till parkettstavar som då blev den berömda Limhamnsparketten.

1925 eldhärjades fabriken igen med flammor som lär ha synts ända till Helsingborg. Efter branden flyttades verksamheten närmare skogen till Hanaskog. Snickerifabriken var föregångare till Tarkett.

Limhamns Kolsyre- och Torrisfabrik

Kolsyrefabriken tillverkade kemiskt ren kolsyra redan 1892 och kemiskt ren kolsyreis, s k torris, sedan 1930. ”Kolsyran” var en av två kolsyrefabriker i Sverige. Efter att ha blivit såld till den andra fabriken i Norrköping lades slutligen Limhamnsfabriken ner 1989.

Skånska Superfosfatfabriken

”Gödningen” kallades fabriken som låg söder om Glasbruket. Fabriken anlades 1903 och här arbetade 150 man för att framställa syror och gödningsämnen. Man rostade råvaran svavelkis i speciella ugnar och i blyklädda torn framställdes sedan de frätande syrorna innan de lastades vid kajen för export. En brand 1938 ödelade viktiga delar av fabriken och verksamheten flyttades till företagets andra fabriker i Helsingborg och Köping.

Limhamns Gasverk

Söder om Bindgarnsfabriken uppfördes 1904 Limhamns Gasverk. Efter några år var verket uppe i 300 abonnenter. Upphettad stenkol användes vid gasframställningen och många biprodukter togs tillvara, bl a koks och stenkolstjära. Av avfallet kunde man framställa anilinfärger, kreosotolja för träimpregnering, naftaliner och även vissa läkemedel.

Noackfabriken

Nordiska Ackumulatorfabriken startade 1920 när bilarna började bli utrustade med elektrisk start och belysning. Tillverkningen utökades några år senare med batterier till radiomottagare. Fabriken hade en storhetstid i slutet av 1920-talet och lades slutligen ned på 1970-talet. Idag finns ett antal småindustrier på Noackfabrikens område.

AB Järnmontering

Företaget grundades 1939 och tillverkade bl a järnkonstruktioner till hus och industribyggnader, grovplåt och grovsmidesarbeten, dörrar och luckor. 1958 byggde man den 140 ton tunga dockporten till Öresundsvarvet och 1962 en 600 m lång och 17 m bred bro över Göta kanal. Beställningarna sinade emellertid med tiden och företaget lades ner i början av 1980-talet.

AB J C Ljungman Plåt- och Järnindustri

Året var 1924 och bensin var ännu en okänd produkt i Sverige. I sitt nya bolag började smeden Jacob Ljungman ägna sig åt utrustningsdetaljer för bensin- och oljebranschen. Man tillverkade olika apparater för lagring och distribution av eldfarliga oljor, bensintankar och med olika mätapparaturer kunde också olika mängder bensin mätas upp.

Fabrikationen flyttades till Vellinge men konstruktionsavdelningen förblev i Limhamn. De tidiga produkterna följdes senare upp med oljetankar, tankbilar, oljeeldningsaggregat, mm. Idag tillhör Ljungmans Wayne Europe som ingår i den amerikanska koncernen Dresser Industries Inc.

Den stora konstgjorda Ön skapades av en ständigt pågående utfyllnad med början 1904. Landförbindelsen skedde över en svängbro som sedermera togs bort och förbindelsen blev en permanent landtunga. Öns attraktion för företag var dess tillgång till långa lastkajer, ett bra vattendjup och gott om plats.

Limhamns Skeppsvarv

Under en kort tid 1916-1921 verkade södra delen av Ön i Limhamn som Skeppsvarv. Det var en stor verksamhet med flera hundra arbetare. Första världskrigets ubåtskrig skapade en ett stort behov av tonnage. Totalt byggdes i Limhamn 10 fartyg, de flesta på ca 2.000 ton.

Det var dock starka strömmar runt Ön och det uppstod stora problem vid sjösättningen av de första fartygen. Cementbolaget beslöt att slopa svängbron till Ön, fylla ut en med en landtunga och därmed göra Ön till en halvö.

AB Flygindustri

1925 hyrdes Skeppsvarvets lokaler till det nystartade AB Flygindustri för montering och tillverkning av tyska Junkers flygplan. Landflygplanen transporterades till Bulltofta för provflygning medan sjöflygplanen provflögs på sundet utanför Ön.

Flygindustrin hade som mest 400 anställda och lades ner 1935, främst på grund av svenska flygvapnets bristande intresse för svensktillverkade Junkersflygplan.

Sjösättning i Limhamn. Steamship Annemarie går av stapeln 13 juli 1918 vid Limhamns Skeppsvarv.
Källa: Limhamns Museum 

AB Plåtindustri

Efter att ha varit en tidigare sidoverksamhet till AB Flygindustri startade plåttillverkning i en del av samma lokaler 1935. Verksamheten byggdes ut under de kommande åren och snart sysselsattes 180 anställda. Förutom flygplansdetaljer tillverkades 10 000 gengasaggregat till bilar.

1954 lades tillverkningen om till kyl- och frysdiskar för butiker. AB Plåtindustri var i ledningen inom området och exporten gick främst till England och Frankrike.

Åsbrinks

I Flygindustrins gamla lokaler huserade även vägmaskinföretaget Åsbrinks som efter Kreugerkraschen hade börjat egentillverkning av vägmaskiner. Efter en nedgång i efterfrågan under kriget rullade sedan verksamheten igång på allvar i samband med upprustningen av vägbeståndet.

På programmet stod vägvältar, asfaltsspridare, sandningsmaskiner, betongblandare, sopmaskiner, slamsugningsmaskiner och kompressorer.

Palms Stenkols AB

Innan oljeeldningens dagar var den största kolimportören Palms som startade verksamheten på just på Ön. Allteftersom behovet av kol, koks och ved ökade, expanderade också Palms till andra tomter på den ständigt växande Ön. Kajerna, som kunde ta emot djupgående fartyg, kom lastade till bredden med kol och koks från England och Polen och från Norrland kom överfyllda båtlaster med ved.

Den tidigare manuella lossningen effektiviserades med en stor kran med gripskopa. Vidare byggdes ett krossverk för krossning av stor maskinkol och stor koks. Företaget, som bytte namn till Svanlunds, slogs slutligen ut av de nya uppvärmningsmetoderna oljeeldning och fjärrvärme.

Pråmvarvet

För att transportera kalk till cementfabriken i Lomma och senare att transportera lera till Limhamnsfabriken användes stora lastpråmar dragna av bogserbåtar. Leran lossades sedan med stora paternosterverk. Då och då behövdes översyn och tätning och pråmarna drogs in i torrdockan på pråmvarvet. Varvet låg på den plats som till för några år sedan hyste Dragörfärjeterminalen.

Dragörfärjan

Linjen Limhamn-Dragör startade i början av trettiotalet med färjan ”Alexandra” och efterföljdes av den danskbyggda ångaren ”Dragör”. Vid krigsutbrottet beslagtogs ”Dragör” av tyskarna och slutade som vrak vid krigsslutet.

1960 upptogs linjen igen och kördes fram till 1999 då den sista bilfärjan ”Scania” lastade in de sista lastbilarna. Då även flygbåtslinjen Malmö Hamn – Köpenhamn lades ned försvann därmed den sista reguljära båtförbindelsen med Köpenhamnsområdet från Malmö.

Öresundsbron invigdes år 2000 och med dess landanslutningar och vägnät på båda sidor sundet är nu ett nytt kapitel i Limhamns industrihistoria på väg att skrivas.

	”Limhamn: Från stenålder till nutid” av Eva Dalin och Ella Liliengren Levande skildringar av vardagsliv och arbete i Limhamn under seklerna blandat med historiska fakta om hur samhället gradvis växte fram.
	”Språket i Gamla Limhamn – en regional dialekt” av Ella Liliengren En bok om språket som talades i Limhamn. Ord och uttryck är samlad i en ordlista med översättningar till rikssvenska och som jämförelse även till danska.
	Fotografier lånade från Limhamns Museum Ur en fotografisk samling förvaltad av Limhamns Museiförening. Kontaktperson är Kerstin Jungkunz.

 

”Limhamns Företagshistoria” sammanställd av Percy Hultberg